Skip to main content

Till minne av Inge Norlin, 1963-2024

Inge Norlin, 1963–2024, föddes och växte upp i den västmanländska bruksorten Hallstahammar. Det var där han i mitten av 1980-talet påbörjade sin resa mot professionell tatuerare med mästarbrev. Detta var, som han själv en gång sa till mig, att vara en »köksbordscowboy« – att pröva på egen hand hemma i köket. Något han senare i livet inte ville rekommendera någon annan att ge sig på. Som bekant var tiderna annorlunda då. Antalet svenska tatueringsstudior kunde enkelt räknas på två händer, grindvaktandet var otroligt starkt och ord som lärlingskap var synonyma med grova förolämpningar. Ja, på den tiden var två studior i samma landsdel en studio för mycket.

Enligt egen utsago kom Inge i kontakt med tatueringar av en ren slump. Det var annars inget som fanns i hans närhet. Själva startskottet lär ha gått vid ett biobesök av det västtyska dramat »Vi barn från Bahnhof Zoo« (»Christiane F. – Wir Kinder vom Bahnhof Zoo«, 1981), där en av huvudpersonerna lät tatuera sin ena hand med hjälp av tusch och knappnål. Efter det fick många olika sorters ytor – för att inte tala om Inges egen hud – lida för det fält han bestämt sig för att utforska. Mamma och pappa Norlin var inte överförtjusta.

Därifrån bar det i sinom tid – efter en vända med att bygga bakaxlar på Volvo i Köping – vidare till egen studio ihop med dåvarande vapendragaren Bosse Andersson. Bosse var också uppväxt i Hallstahammar och de båda herrarna möttes över gemensamma intressen såsom motorcyklar och tatueringar. Studion – Magic Lines – öppnades den 29 januari 1990 i Västerås, där den ligger än idag, i Bosses son Zakkes regi.

Den första tiden var av naturliga skäl svajig, men med tiden kom de båda tatuerarna att bli allt mer bekväma i yrkesrollen, samtidigt som det omgivande samhället sakta men säkert accepterade hantverket allt mer. Därmed följde också gästspel, mässor, hojträffar med mera som fick det hela att växa sig allt starkare.

Med tiden ville dock Inge lufta sina vingar ytterligare, varför han och Magic Lines gick skilda vägar. I och med gästsamarbeten hade Inge foten inne på flera ställen. Valet föll på East Street Tattoo i Stockholm, hos Hans »Isak« Isaksson, där Inge kom att jobba under senare halvan av 1990-talet.

Inges förfrågan till Isak var mycket välkommen eftersom East Street vuxit snabbare än man hunnit med. Inge, väl på plats, upplevdes som en allvetande farbror: en tatuerare som redan satt inne med både djup och bred kunskap. Trots den ringa åldersskillnaden mellan herrarna blev Inge en sorts mentorsfigur för Isak.

För att inte tala om att han var energisk; »Att han bodde i Västerås såg han aldrig som något hinder. I ur och skur brakade han in på sin Harley, slängde i sig två köttbullemackor och dagens rätt innan han satte igång sitt tiotimmarspass. Vi häpnade över tempot han höll – delfiner, kinatecken och tribaler sprutade ut«, berättar Isak. Sjukdagar fanns inte på kartan och en bråkig tand kunde fixas med Tippex.

Emellertid har all brådstörtad framfart sitt pris. Den som stannar upp för att återhämta sig och tar sig tid att verkligen gå in i arbetet, kan inte slänga ur sig tatueringar på löpande band. Inges fartblindhet skulle därmed visa sin baksida i en viss cynism som dessvärre gjorde hans arbeten mer slentrianmässiga. Isak blev slutligen tvungen att trots vänskapen säga upp honom. Inge, som innerst inne visste hur det låg till, tog uppsägningen för vad den var och drog vidare.

Ett stopp på vägen blev hos Peter »Nypa« Nyberg, Viking Tattoo i Linköping. Där kom det sig att Inge till stor del fick ersätta Nypa som behövde rehabilitera en skada, varför Inge fick påtagligt inflytande på Nypas dåvarande lärling, Håkan Åkerman (idag Carneval Tattoo, Vällingby). För Håkan skulle mötet med Inge färga resten av hans yrkesliv.

»Jag var egentligen inte Inges lärling men jösses vad han lärde mig saker. Inte bara hur man gör en clipcord av ett läderbälte, några needle-bars och en lödtång – han lärde mig lite om allt, vilket jag med kärlek och vördnad fortfarande lever efter idag«, berättar Håkan.

Vidare fortsätter han: »Alla vet att Doc Forest var och är det moderna tatuerings-Sveriges gudfader. Men jag berättade för Inge att för mig är han kungen – gudfadern – min ledstjärna och idol. Kanske var han inte bäst, men han var en sann mästare i att behärska allt.«

»Han kunde lite om allt och skulle han ge sig på något nytt som han aldrig hade gjort tidigare, ritade han upp en skiss och då satt allt – han förstod direkt vad han behövde göra. Och han visste hur han skulle få kunden att bli supernöjd och det finaste var att han fick alla – oavsett vem – att känna sig speciella. Att bli tatuerad av Inge Norlin var sannerligen ett sant nöje.«

Efter Viking i Linköping följde en rad hopp till andra studior – även i USA – innan Inge slutligen seglade i hamn med den egna studion Lucky 7 Tattoos i Nyköping, som han startade 2002 – idag i regi av Inges tidigare medarbetare Michelle Winters.

När Inge och Isak i efterhand träffats och pratat om tiderna på East Street har Inge alltid varit tacksam över det bryska uppvaknandet; han hade behövt uppsägningen för att lära sig att backa tillbaka, reflektera och återigen hitta glädje och utvecklingsmöjligheter i tatuerandet.

Michelle, som arbetade tillsammans med Inge under de två sista åren – fram till hans plötsliga död i oktober 2024 – beskriver Inge som en väldigt professionell och kunnig yrkesman; »Han hade knep och knåp för att alltid få jobbet gjort. Han var old school, ända ut i fingerspetsarna. Och han levde bokstavligen tattoo fullt ut, ända in i döden.«

Hon utvecklar: »Jag kom till honom som medarbetare, men han blev ju förstås en mentor. När det gäller Inge så är det liksom ofrånkomligt – han hade den auran och hans kunskaper gjorde det naturligt att han blev som en mentor.«

För dem som sett hela Inges resa – eller för oss yngre som lärde känna honom på senare tid – kan sägas att han verkligen hittade tillbaka och blev den allvetande farbrorn för många. Inte minst har han dragit sitt strå till stacken genom ett oerhört engagemang i Sveriges Registrerade Tatuerare (SRT), där han under en betydande tid var ordförande. Därtill var han också engagerad i Council of European Tattoo Artists (CETA).

Därigenom har han pratat om och för branschen i allehanda medier – alltifrån tatuerarens vardag till hygien och säkerhet, samt inte minst varit del i att låta Sverige bli det första landet i världen att erkänna tatueringsyrket som ett legitimt hantverksyrke med gesäll- och mästarbrev. Själv fick Inge motta sitt mästarbrev i Blå Hallen den 7 november 2018.

Vidare återger vänner från SRT:

»Fastän han var av den gamla skolan så var han i allra högsta grad öppen för förändring och den nya tiden, vilket gjorde honom till en lättsam och tillgänglig människa. Samtidigt kunde ingen gnälla om sakernas tillstånd på ett roligare sätt än Inge«, berättar Heidi Hay.

»Han var mer respekterad än han förstod och väldigt omtyckt i branschen. Jag vet också att han hade ett generöst öra och en tröstande axel för flera kollegor.«

Rebecca Ryrberg berättar: »Inge var oerhört kunnig om branschen och historien, och intresserad av vad människor hade att säga. Han gjorde rena, fina jobb, och tatuerade ändå extremt snabbt och effektivt. Jag saknar honom väldigt mycket, både som kollega och privat.«

Och med allt detta sagt vill undertecknad slutligen påtala det uppenbara – ja, detta är en artikel lite utöver det vanliga. Detta är i slutändan också en minnesruna – för att inte tala om ett innerligt tack till Inge, på Tatutekets vägnar.

För mig personligen – den korta tid vi hann lära känna varandra – var Inge allt från en glad påhejare och faktagranskare till grym inspiration och gott mässällskap.

Vila i frid, kompis!
/ Andreas Sölvebring – Tatuteket

Källor: